Inne på Ingarös Statoil

Jag hasade mig fram genom den inte alltför stora butiken. Destination kyldisken. Jag tar i min famn två ekologiskt märkta mellanmjölk och en årets första julmust. Drar mig vidare till kassan och slipper köa, då de flesta andra på ön föredrar att handla livsmedel tvärs över vägen på Vi(vo). Mamma kommer in och gör mig sällskap. ”Hej, det här, och så har jag tankat på 5:an” säger hon, och kassören knappar in det på maskinen. Jag vänder mig trött om samtidigt som kassören är hjälpsam nog och packar ner mjölken och julmusten i en kasse. Min blick sveper hasitgt förbi personen som ställt sig bakom oss och sen vidare. Stop. Jag flyttar tillbaka blicken på människan, och i samma ögonblick som jag känner igen henne, känner hon igen mig. Ann Markham, gammal lärare på Brunn skola som jag inte sett på ett och ett halvt år. Leenden spricker upp i bådas ansikten och kallpratet tar fart. Men det är inte kallt som i benämningen. Jag känner mig varm inombords och förflyttas medsamma ett och ett halvt år tillbaka i tiden. Till tiden i Brunn, där jag spenderat nio år av mitt liv. Jag kommer att tänka på dig, på din och min storhetstid.

Jag kommer på mig själv att sakna det, trots att då vi lämnade stället för gott tyckte att det var en oerhörd lättnad. Men nu saknar jag det. Jag saknar att få träffa dig varje dag på ett så självklart vis. Jag saknar alla små ”vanor” vi hade. Den tiden var, nu när man blickar tillbaka, en bra, jättebra tid.

Nostalgin väller över.

Fotomässan 2007

Man betalar, kliver in i byggnaden och ett kolossalt myller av försäljare av olika slag försöker ragga upp människor med blickar som får en att känna sig speciell. Stora plakat och affischer med reklam för otaliga produkter av samma genre, gratisgodis och utställningar som får en att vilja ge upp allt för att vara som dom. Man vill ha pengar att spendera här, kunskap i alla föremål, bli en i gemenskapen. Än så länge står man utanför.

Hur cheesy det än låter så är det sanning.

Dag till dag, vecka till vecka, månad till månad. Det är absurt vad tiden går fort! Det var ett (bra) tag sen jag skrev. Har jag tid? Nej, egentligen inte. Det är väl den huvudsakliga anledningen till att jag inte besökt bloggen. Lathet jämväl. Historiaprov imorgon klockan 11.20 och tanken på att jag inte förberett mig något vidare gör mig mer och mer jagad. Jag lider i brist på Daniels närvaro, trots att det ”bara” var 8 timmar sen vi sågs sist. Får man aldrig nog är det en evighet. Vill vill vill höra imitation av ”Men du rå, du fattar ju ingenting”. Önskar att du kunde visa den för hela världen så alla fick skratta hejdlöst som jag. Det kan behövas. Men tills vidare får jag leva på helgen vi hade, som var perfekt; kanonmyskväll fredag, Eskilstunashopping, film film film och home made donuts (som förvisso smakade bajs). Det är ofattbart att jullovet infinner sig om drygt sex veckor. Jag räknar ner och har illusioner om hur perfekt det kommer bli som gör att jag bara längtar mer och mer. Men tiden är inget problem. Pang! så är vi där.

Nu måste jag bege mig. Hoppeligen tar det inte lika lång tid för mig att masa mig hit igen som det gjorde sist.

puss