Torsdag/fredag

Jag tänker att om jag inte yttrar mig kan ingen se min utveckling, men det jag nog är mest rädd för är att det inte ska finnas någon sådan. I alla fall inte en som är värd att gå under den benämningen.  På väg till utveckling duger inte. Verkligen inte.  Ibland blir jag förbryllad över mig själv; att jag inte kommer på något nytt/revolutionerande/storslaget trots att jag blir äldre och större för varje jävla sekund som går. Jag menar hur svårt kan det vara. Jag inbillar mig att jag inte ser skogen för alla träd och där sätter jag desperat punkt.

Jag säger då det: hjälp.

Söndag

Det finaste man kan äga är minnen. Det känns bisarrt och nästan patetiskt att det inte är nuet som är det, eller något annat som är mer rimligt. Men varför skulle det vara så, kanske är det det som är det fina. Och det stämmer ju så bra då, när man är uppbyggt på ett sätt så att man aldrig kan bli nöjd. Jaga dem och jaga och jaga. De är fina att ha men omöjliga att känna och uppleva på nytt. Och det skulle inte ens bli samma sak, samma minne och upplevelse, om det nu gick. Att man inte alltid lever som ur ett minne; för det är ju precis vad det kommer att bli. Allt blir minnen. Förutom nuet, som ändå blir det. Det här blir ett minne som ingen annan än jag kommer att läsa.

P.s. Jag ångrade mig